Torsdag eftermiddag och arbetsveckan är nästan slut:-) Jag kan inte begripa var tiden tar vägen (Signe, 87).  Tycker det känns som att det mest är måndag och fredag hela tiden, à la Groundhog Day. Ämnar babbla några rader om omvälvande händelser, på ett stilistiskt genomtänkt vis, som den store skald och skribent jag är. Bilderna ovan bevisar dessutom hur intellektuell och beläst jag är. Samt hur smart jag ser ut i brillor... As requested ;-)

Sista lektionen idag förflöt osedvanligt väl, vilket gör att man blir på gott humör. Eleverna arbetade flitigt med allt ifrån Gustav Vasas bibel till Shakespeare och Molière, och har producerat riktigt bra arbeten. Det värmer ett lärarhjärta:-) Mina grabbar är förstås nästan alltid jättebra att ha att göra med (artiga, trevliga, respektfulla och rätt kul filurer), men man blir extra glad när alla är fokuserade och drar åt samma håll, och gör sitt bästa. Faktum är att samtliga av dagens lektioner har bjudit på engagerade elever, och mycket mer kan man inte begära som pedagog. För jag har faktiskt förståelse för att då man går Industri- eller Teknikprogrammet, så kanske man inte anser att litteraturhistoria är det mest livsnödvändiga. Men det är ju inte enkom för att det står i regelboken man läser detta. Mycket är ju rent allmänbildande, och det är antagligen rätt fördelaktigt att inte se ut som en fiollåda i ansiktet när någon säger något om att slåss mot väderkvarnar.

Vidare är jag nästan helt återställd i min arm, vilket också bidrar till småeufori. Jag är begåvad med tennisarmbåge, som jag med säkerhet kan säga är en hereditär jäkla åkomma och således mothers fel ;-) I tisdags morse tog jag ytterligare en kortisonspruta, vilket jag vet hjälper mig i längden, men jag tillhör de olyckliga som får fruktansvärda smärtor (nåja, allt är ju relativt) efteråt. Det blir tio resor värre innan det blir bättre.

På tisdagseftermiddagen när jag kom hem efter jobbet skulle jag försöka krångla mig ur min klänning (smart val av utstyrsel, I know, but hindsight is 20-20) med påföljden att jag höll på att tuppa av och kräkas. Dessutom svullnade handen upp till (hyperbol på G) dubbel storlek och domnade bort helt. Det var en ny upplevelse. Inte domningarna, för de är jag van vid, men svullnaden.

Tur att man har en vansinnigt snäll sambo som skötte allt ifrån att mata rådjur[1] till att hämta saker åt mig, han satte till och med upp en hästsvans åt mig när jag skulle tvätta av sminket. Ingen håruppsättning som skulle ge något gesällbrev, men ändå:-) Dessutom stod han ut med mitt gnäll samt mina plötsliga illvrål och efterföljande svordomar. En mycket fin kille på alla sätt, helt klart. Jag hoppas och tror att jag ska vara helt återställd imorgon, så vi kan få lite gjort här hemma. Trappslipning och städning och andra lika stimulerande aktiviteter. Man måste ju hålla liv i kärleken och göra saker tillsammans… Woho…

I dagens UT kan man läsa att ”Politikernas möbler har gjort sitt- 50 stolar ska säljas”. Jag kan ju berätta att de inte är fråga om några konstverk precis, och frågar mig stilla vem som skulle vilja bli ägare till dessa? De platsar inte ens i den fulaste av furubeklädda bonna-bygdegårdar. Bildtexten bidrar definitivt också till komiken :

”50 stolar från fullmäktige är till salu. De gula tassarna med tennistouch är avtagbara”. Tennistouch? Snygg omskrivning för ”halva tennisbollar som satts fast på samtliga stolsben för bästa tänkbara  ljuddämpande effekt”.

 Vidare kan man givetvis läsa insändare av olika, sedvanligt gnälliga, slag. Men en insändare är, måste jag ändå tillstå, tämligen relevant. Rubriken lyder: ”Var ska vi lite äldre roa oss?” Den frågan tror jag säkert att en del har ställt sig. Insändaren menar att nu när Sporthotellet fått nya ägare, som inte ämnar köra vidare på föregående koncept, så har de ”lite äldres” möjligheter att roa sig i Ulricehamn gått om intet.

Det ligger en del i det. Personligen tillhör jag visserligen inte det klientel som brukade frekventera Sporthotellet, men jag kan hålla med om att det inte finns särskilt mycket för oss som är över 30 (och i synnerhet inte för oss som är 30+ men ofta känner oss som 40+).

Det är lite trist faktiskt. Kommunen satsar ju, som åtminstone här i krokarna är allom bekant, på att uppnå 25 000 invånare framigenom, och då är ju frågan vilka invånare man vill ha. Jag skulle gissa att man vill ha skattebetalande och aktiva människor och att man inte önskar konvertera hela kommunen till äldrevårdens Västsvenska högnäste. Vill här tillägga att jag inte är fullt så korkad att jag inbillar mig att kommunen skulle kunna driva en pup, vilket det kanske låter som, men det finns ju faktiskt åtgärder man kan vidta för att bereda vägen och jämna ut de värsta hålorna. 

Nu lär emellertid Carlssons Skafferi ha öppnat, som enligt vad jag förstår ska vara någon kvarterskrog. Det låter lovande, för det är lite det man saknar många gånger. Ett litet hak dit man kan gå och ta en öl och snacka lite otvunget skit med folk.There is something to be said about en trevlig liten neighbourhood local. Får väl testa det framöver, trots att namnet på plejset låter som något ur ICA:s egna sortiment. Och vill man ”gå ut” så är det definitivt helt andra städer som gäller. Av flera olika skäl.

[1] Apropå rådjuren; igår kväll räknade vi till 11 stycken, och då är vi inte säkra på att vi ens såg alla, som käkade kvällsmat i trädgården. Efter en liten överslagsräkning har jag nu kunnat konstatera att rådjuren, mina söta bambisar som jägarna sedan skall skjuta, kostar mig ca en tusenlapp i veckan.

Börjar reta upp mig lite på att jag tycks vara den enda som tänker på krakarna. Men jag har mejlat en person (en kollega) som jag vet ingår i jaktlaget här, och bett om telefonnummer till jaktlagsledaren. Hoppas det kan ge resultat. Dock håller jag inte andan, för kollegan har redan haft kontakt med denne, om att fixa ensilage åt mig (eller egentligen åt DEM, så de har några jäkla rådjur att jaga när det drar igång) men det har inte hänt ett förbannat något. Inget klander åt min kollega, bör understrykas! 

Kanske blir jag nödgad att skriva en arg och sarkastisk insändare som folk gör. Som sura Sune, 58, som stör sig på lösspringande katter eller att folk inte plockar upp efter sina hundar, eller snöröjningen, eller något lika väsentligt och som skriver under pseudonym (skulle jag aldrig göra dock). Haha, läste faktiskt precis, efter att jag skrivit detta, en insändare i UT som avhandlar ämnet ”Hundbajs överallt”  *flinar lite elakt*.  

Tycker i alla fall att det är egendomligt att man alltid hör jägare tala om ”viltvård”. Men då menar de väl bara att skjuta av dem antar jag. Ofta tycker jag de mest förefaller vara trigger-happy medelålders män i kamouflagekläder. Men det gäller förstås inte alla. Sa hon med diplomathandbok och highlightpenna i högsta hugg.