Direktlänk till inlägg 21 januari 2011

Jag är förstummad. Förbluffad. Förgrymmad. ParkbänksPalle var bara för förplägad. Medmänniskorna var förryckta. Inledningsvis: själlös shopping och BS-potpurri. Avslutningsvis: föraktförkunnande.

Av Catta - 21 januari 2011 20:26

Denna arbetsdag var inte lika bra som föregående, due to skolkande elever. Emellertid tänker jag inte hänga läpp för det då det inte är jag som personligen drabbas. För egen del så är det väldigt lugnt och stillsamt, för att inte säga fördelaktigt för alla inblandade parter, att vara pedagog åt tre elever. Och inte ska man låta arbetsirritationsmoment påverka privatlivet. Att släppa jobbet när man går hem och har arbetat klart för dagen borde vara the very foundation of lärarutbildningen, med följande understrukna och alarmerande röda uppmaning: disce aut discede! Eventuellt något mer utropstecken för extra emfas.


Efter dagens förvärvsarbetande släpade jag med Magnus (sambon) och shoppade. Till mig och rådjuren:-) Han hade nog helst velat slippa, men jag behövde bärhjälp till alla 25-kilossäckar med Renfor åt rådjuren och som den gentleman han är så krokade han plikttroget på. Apropå my darling deer, så har jag ännu ej fått svar från min kollega varpå jag utgår ifrån att han idag bordlade mejlkollen. Annars hade han säkerligen hjälpt mig i min quest for the allusive jaktlagsledare.


Följande stycke är, när allt kommer omkring, jäkligt egalt i ett större perspektiv. Men i alla fall, till mig själv inhandlades två nya jeansjackor. Snyggast tvätt och modell kunde icke på plats avgöras. Ergo: tog båda. Köpte även lite annat tjafs, någon top, lite over-knees och diverse make up-artiklar. Och strumpor! Inte att förglömma, ty strumpshopping var ursprungsagendan:-) Men än så länge lever jag upp till min nyårsintention- dra ner på OCD-shoppandet. Före nyår hade shoppingkassarna varit avsevärt mycket mer innehållsrika. Baby steps...


Sidetrackar lite till i detta stycke: egentligen tycker jag bäst om att shoppa ensam, för då kan jag utföra jobbet i min egen takt och behöver inte ta hänsyn till någon annan. Man behöver heller inte konferera, med fejkat intresse, när det kommer till andras potentiella inköp. Men en helt ointresserad sambo är rätt bra att ha med sig ibland. Även om han kanske inte tillför särskilt mycket i fråga om att vara smakråd (frågade å andra sidan aldrig efter hans åsikt) så är han användbar inom andra områden. Förslagsvis till att hålla allt jag plockat åt mig, medan jag rotar runt som besatt bland pinaler som jag eventuellt kanske någon gång i framtiden skulle kunna ha behov av. Och det är oftast underhållande att antropologi-observera uttråkade karlar i klädbutiker. Glasartad blick, apati i kombination med undertryckt dödsångest, lutad mot en vägg, hållandes flickvännens handväska, desperat försök att ändå se maskulin ut och samtidigt ge ett vagt sken av att vara politiskt korrekt in touche with the feminine side, as defined by the treaty, by kvinnor han inte förstår sig på. De är för söta, de små liven:-)


Mer sidetracking: efter shoppingen träffade vi en kollega och vän till mig, varpå vi snabbskvallrade lite. ”Den är gravid, den är si, den är så, den är också gravid”, you know the drill. Hon hade med sig en jättesöt prinsessa, som visserligen såg lite uppstoppad ut i sin vagn. Armarna stod rakt upp. Som på en docka någon en gång kärt har kramat. Eller som (inte fullt så gullig och baby-anpassad liknelse) en zombie med kronisk rigor mortis. För den som eventuellt förfasas över den i baby-avseenden osmakliga zombiegrejen, så kan jag lova att modern vet att jag skojar;-) Gissningsvis kom sig flickans kramlika gest av att mamman är noga med att den lilla inte ska frysa, och sessan blir så påpaltad massor av mjuka och varma kläder. De är för goa, både mor och dotter:-)


Så, back on track. Resten är tankar som runnit ut över skärmen, via tangentbordet, och förklarar varför jag stundom kan känna ett nästan fysiskt påtagligt Förakt och Förfan för en del människor i vår småstadsidyll.


Träningsnarkomansambon hade siktet inställt på pizza. Eller snabba kolhydrater, vilket som låter bäst. Jag var inte nå't sugen på denna kulinariskt förträffliga rätt, utan var locked on Thaisoppa. Han gick hur som helst iväg för att hämta sin hälsokost och jag satt kvar i bilen.


Där satt jag och filosoferade kring verbfraser och lektionsplanerade lite halvhjärat i huvudet, då jag i periferin ser en vårdslöst överförfriskad BrännvinsBosse komma vinglandes. Eller rinnandes. Ett steg fram, två bak, några åt sidan, helt om, luftsteg, några steg snett framåt, piruett, luftdirigerande, and so goes the tale.


Hur som helst så ramlar denna stackars man pladask på gatan, slår huvudet i en stenmur och blir liggandes. Under den tid som förflöt från det att jag registrerat händelsen, krånglat mig ur bilbältet, tagit mig ur bilen och halkat fram till människospillran, så har ett tiotal vuxna medmänniskor hunnit passera. Det vill säga, gått försiktiga omvägar. Man vill ju varken "trampa i skiten" eller halka på det hårda, kalla och isiga underlaget.


Jag blir innerligt, djupt och genuint sorgsen när jag ser hur rent jävliga vi kan vara mot våra medmänniskor. Majoriteten ansträngde sig för att titta åt annat håll, och några blängde med förmätna dromedaruttryck i nunorna, och knallade vidare. Knallade vidare med sina larger-than-life-självuppfattningar och sina i allmänhet självgoda föreställningar om den egna, trygga och rediga, tillvaron. Den trasiga människa som låg på gatan, framför deras fötter, var ett retfullt inslag på den heliga vandringen till ICA. Ett hinder att navigera runt.


Men det förstås, det kan vara enerverande när någon illasinnat lägger sig i vägen när man har bråttom. Upprörande och besvärande, för de har ju ungar att hämta, hund att rasta och mat att handla. Bråttom hem till fredagsmyset. De vill inget ont, de vill bara komma hem till god mat, något billigt box-vin och njuta av kvällen som är dem så väl förunnat. Att deras liv solkas och besudlas av missbrukande avskum mitt på Anständiga Gatan är beklagansvärt. Stand-up-citizens skulle vara förskonade från det fula och det tragiska, från det smutsiga och det beklämmande. De skulle vara förskonade från det som kryper på botten av samhällsträsket. Hear no evil, see no evil.


Jag skäms, å dessa människors vägnar. AlkisAllan är för i h-vete människa han också. Ingen kan sätta sig på höga hästar och tro sig veta vilka bakomliggande faktorer som kan ligga till grund för en annan individs vägval. Och oftast är det aldrig fråga om ett medvetet val heller för den delen. Inte för oss "vanliga dödliga", och inte heller för de olycksaliga. Det är horribelt när människor, som exempelvis dessa aktivt förbipasserande, höjer sig över en annan människa, som om de vore bättre. Är dessa self-righteous, self-congratulatory borgarbracka-wannabe:erna bättre än våra missanpassade krakar som lever i totalt utanförskap? Bättre än han som inte lever, men som ändå existerar, med total misär och evigt elände som enda följeslagare på livets väg?


Min inställning är den att de som gick förbi denna spritstinkande och lortiga hög av trasiga kläder, med tillhörande utmärglad missburkare, utan att ens försäkra sig om huruvida karl’n var vid liv, är obeskrivbart mycket uslare än vad your average SpritSune någonsin skulle kunna vara. Vilka otroligt små människor det finns. And they walk among us, mind you.


Hur som helst, just detta Samhällets Olycksbarn klarade sig utan allvarligare blessyrer. Parkbänskalkisar förefaller ha en förmåga att kunna tumla än hit och än dit utan att få så mycket som ett blåmärke. Hade jag själv ramlat på liknande vis, så hade jag garanterat legat i gipsvagga. Länge. Den Misslyckade var i alla fall djupt och rörande tacksam, älskvärd och ödmjuk. Förmodligen både förvånad likväl som glad, över att någon såg honom.


Jag höll honom flytande tills vi nådde fram till en bänk där han kunde sätta sig, för att på så vis minska risken för fler eventuella skallskadeincidenter. Och visst, jag kan ha förståelse för att man rynkar på näsan åt illaluktande fyllon. Denna timida farbror var inget undantag på stinkfronten. Han var allt annat än en hel och ren äldre herre med doft av Old Spice. Nu har jag tvättat händerna uppskattningsvis 15 gånger. Och handspritat.


Men ärligt, är man så rädd att få lite skit under naglarna att man inte kommer till en olycksdrabbad människas undsättning, så kan man fan krypa in under det skal man kom ifrån. Det skal som omhuldar den illusion av lagom, vanlig, och rekorderlig tomtebolycka man lever i. Vad mig anbelangar kan man också stanna där. Och vältra sig i kvalmig, pysande, härsken konformitet. Där kan man njuta av tillvaraon i samkväm med andra amöbor och jämföra skygglappar med varandra. I radhusandan med de sina. I det välbekanta, trygga och konstanta. Njuta av livets fröjder med de jämlika. De förtrogna och de charterentusiastiska bundsförvanterna.


Det är skillnad på folk och folk. Olika människor har olika värde. Missbrukare = paria. Självförvållat. De är samhällsparasiter. Bottenskrapet är De Rättskaffens och De Plikttrogna Skattebetalarnas ok att bära.


Individens okränkbarhet. Allas lika värde. Empati. Omtanke. Sympati. Värme. Medmänsklighet. Gemenskap. Kärlek. Generositet. Hjälpsamhet. Solidaritet.

Vackra ord och fraser.


I sluttampen vill jag bara säga att jag hoppas att RagnarRödnäsa får lite värme, samt kost och logi på Hotell Gripen inatt. Och att arrestvakten är på gott humör så fyllegubben får madrass. Slutligen vill jag kasta ut en önskan. De som idag gick förbi denna man, han som en gång också var en oskyldig pojke, de som passerade så aktivt inaktiva; jag hoppas ni ramlar och ådrar er komplicerade benbrott med spridda småfrakturer.

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Catta - 26 april 2011 22:46


Ett litet blogginlägg om försvinnande påsklov, getingar, grillning, kattspyor, fästingar, Moët och lite annat...             Sedär ja, då har man äntligen hunnit läsa Ulricehamns Tidning från lördagen den 23:e april. It’s safe to say att j...

Av Catta - 4 april 2011 19:32


Återigen har jag lyst med min frånvaro, och jag känner stor empati för mina fans som tvingats gå igenom denna prövning. Att inte få ta del av mina tankar och funderingar kring essentiella frågor måste ha genererat en enorm känsla av hopplöshet och ap...

Av Catta - 26 februari 2011 10:36


Beware: brevis esse laboro, obscurus fio... typ... i ett nötskal :-P   Har varit lite off the grid (fast med bekvämligheter) ett tag när det gäller bloggande. Detta på grund av randiga skäl och rutiga orsaker. Mycket har hänt sedan mitt senaste a...

Av Catta - 20 januari 2011 16:20


                        Torsdag eftermiddag och arbetsveckan är nästan slut:-) Jag kan inte begripa var tiden tar vägen (Signe, 87).  Tycker det känns som att det mest är måndag och fredag hela tiden, ā la Groundhog Day. Ämnar babbla några rader o...

Av Catta - 17 januari 2011 18:20

Idag gick jag upp extra tidigt med den goda föresatsen att ta en morgonpromenad och kanske börja bränna bort lite julkilon. Jag kom lite längre än till brevlådorna innan jag insåg att det var förenat med livsfara att ge sig ut och knalla i bäckmörker...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se