Alla inlägg under januari 2011

Av Catta - 21 januari 2011 20:26

Denna arbetsdag var inte lika bra som föregående, due to skolkande elever. Emellertid tänker jag inte hänga läpp för det då det inte är jag som personligen drabbas. För egen del så är det väldigt lugnt och stillsamt, för att inte säga fördelaktigt för alla inblandade parter, att vara pedagog åt tre elever. Och inte ska man låta arbetsirritationsmoment påverka privatlivet. Att släppa jobbet när man går hem och har arbetat klart för dagen borde vara the very foundation of lärarutbildningen, med följande understrukna och alarmerande röda uppmaning: disce aut discede! Eventuellt något mer utropstecken för extra emfas.


Efter dagens förvärvsarbetande släpade jag med Magnus (sambon) och shoppade. Till mig och rådjuren:-) Han hade nog helst velat slippa, men jag behövde bärhjälp till alla 25-kilossäckar med Renfor åt rådjuren och som den gentleman han är så krokade han plikttroget på. Apropå my darling deer, så har jag ännu ej fått svar från min kollega varpå jag utgår ifrån att han idag bordlade mejlkollen. Annars hade han säkerligen hjälpt mig i min quest for the allusive jaktlagsledare.


Följande stycke är, när allt kommer omkring, jäkligt egalt i ett större perspektiv. Men i alla fall, till mig själv inhandlades två nya jeansjackor. Snyggast tvätt och modell kunde icke på plats avgöras. Ergo: tog båda. Köpte även lite annat tjafs, någon top, lite over-knees och diverse make up-artiklar. Och strumpor! Inte att förglömma, ty strumpshopping var ursprungsagendan:-) Men än så länge lever jag upp till min nyårsintention- dra ner på OCD-shoppandet. Före nyår hade shoppingkassarna varit avsevärt mycket mer innehållsrika. Baby steps...


Sidetrackar lite till i detta stycke: egentligen tycker jag bäst om att shoppa ensam, för då kan jag utföra jobbet i min egen takt och behöver inte ta hänsyn till någon annan. Man behöver heller inte konferera, med fejkat intresse, när det kommer till andras potentiella inköp. Men en helt ointresserad sambo är rätt bra att ha med sig ibland. Även om han kanske inte tillför särskilt mycket i fråga om att vara smakråd (frågade å andra sidan aldrig efter hans åsikt) så är han användbar inom andra områden. Förslagsvis till att hålla allt jag plockat åt mig, medan jag rotar runt som besatt bland pinaler som jag eventuellt kanske någon gång i framtiden skulle kunna ha behov av. Och det är oftast underhållande att antropologi-observera uttråkade karlar i klädbutiker. Glasartad blick, apati i kombination med undertryckt dödsångest, lutad mot en vägg, hållandes flickvännens handväska, desperat försök att ändå se maskulin ut och samtidigt ge ett vagt sken av att vara politiskt korrekt in touche with the feminine side, as defined by the treaty, by kvinnor han inte förstår sig på. De är för söta, de små liven:-)


Mer sidetracking: efter shoppingen träffade vi en kollega och vän till mig, varpå vi snabbskvallrade lite. ”Den är gravid, den är si, den är så, den är också gravid”, you know the drill. Hon hade med sig en jättesöt prinsessa, som visserligen såg lite uppstoppad ut i sin vagn. Armarna stod rakt upp. Som på en docka någon en gång kärt har kramat. Eller som (inte fullt så gullig och baby-anpassad liknelse) en zombie med kronisk rigor mortis. För den som eventuellt förfasas över den i baby-avseenden osmakliga zombiegrejen, så kan jag lova att modern vet att jag skojar;-) Gissningsvis kom sig flickans kramlika gest av att mamman är noga med att den lilla inte ska frysa, och sessan blir så påpaltad massor av mjuka och varma kläder. De är för goa, både mor och dotter:-)


Så, back on track. Resten är tankar som runnit ut över skärmen, via tangentbordet, och förklarar varför jag stundom kan känna ett nästan fysiskt påtagligt Förakt och Förfan för en del människor i vår småstadsidyll.


Träningsnarkomansambon hade siktet inställt på pizza. Eller snabba kolhydrater, vilket som låter bäst. Jag var inte nå't sugen på denna kulinariskt förträffliga rätt, utan var locked on Thaisoppa. Han gick hur som helst iväg för att hämta sin hälsokost och jag satt kvar i bilen.


Där satt jag och filosoferade kring verbfraser och lektionsplanerade lite halvhjärat i huvudet, då jag i periferin ser en vårdslöst överförfriskad BrännvinsBosse komma vinglandes. Eller rinnandes. Ett steg fram, två bak, några åt sidan, helt om, luftsteg, några steg snett framåt, piruett, luftdirigerande, and so goes the tale.


Hur som helst så ramlar denna stackars man pladask på gatan, slår huvudet i en stenmur och blir liggandes. Under den tid som förflöt från det att jag registrerat händelsen, krånglat mig ur bilbältet, tagit mig ur bilen och halkat fram till människospillran, så har ett tiotal vuxna medmänniskor hunnit passera. Det vill säga, gått försiktiga omvägar. Man vill ju varken "trampa i skiten" eller halka på det hårda, kalla och isiga underlaget.


Jag blir innerligt, djupt och genuint sorgsen när jag ser hur rent jävliga vi kan vara mot våra medmänniskor. Majoriteten ansträngde sig för att titta åt annat håll, och några blängde med förmätna dromedaruttryck i nunorna, och knallade vidare. Knallade vidare med sina larger-than-life-självuppfattningar och sina i allmänhet självgoda föreställningar om den egna, trygga och rediga, tillvaron. Den trasiga människa som låg på gatan, framför deras fötter, var ett retfullt inslag på den heliga vandringen till ICA. Ett hinder att navigera runt.


Men det förstås, det kan vara enerverande när någon illasinnat lägger sig i vägen när man har bråttom. Upprörande och besvärande, för de har ju ungar att hämta, hund att rasta och mat att handla. Bråttom hem till fredagsmyset. De vill inget ont, de vill bara komma hem till god mat, något billigt box-vin och njuta av kvällen som är dem så väl förunnat. Att deras liv solkas och besudlas av missbrukande avskum mitt på Anständiga Gatan är beklagansvärt. Stand-up-citizens skulle vara förskonade från det fula och det tragiska, från det smutsiga och det beklämmande. De skulle vara förskonade från det som kryper på botten av samhällsträsket. Hear no evil, see no evil.


Jag skäms, å dessa människors vägnar. AlkisAllan är för i h-vete människa han också. Ingen kan sätta sig på höga hästar och tro sig veta vilka bakomliggande faktorer som kan ligga till grund för en annan individs vägval. Och oftast är det aldrig fråga om ett medvetet val heller för den delen. Inte för oss "vanliga dödliga", och inte heller för de olycksaliga. Det är horribelt när människor, som exempelvis dessa aktivt förbipasserande, höjer sig över en annan människa, som om de vore bättre. Är dessa self-righteous, self-congratulatory borgarbracka-wannabe:erna bättre än våra missanpassade krakar som lever i totalt utanförskap? Bättre än han som inte lever, men som ändå existerar, med total misär och evigt elände som enda följeslagare på livets väg?


Min inställning är den att de som gick förbi denna spritstinkande och lortiga hög av trasiga kläder, med tillhörande utmärglad missburkare, utan att ens försäkra sig om huruvida karl’n var vid liv, är obeskrivbart mycket uslare än vad your average SpritSune någonsin skulle kunna vara. Vilka otroligt små människor det finns. And they walk among us, mind you.


Hur som helst, just detta Samhällets Olycksbarn klarade sig utan allvarligare blessyrer. Parkbänskalkisar förefaller ha en förmåga att kunna tumla än hit och än dit utan att få så mycket som ett blåmärke. Hade jag själv ramlat på liknande vis, så hade jag garanterat legat i gipsvagga. Länge. Den Misslyckade var i alla fall djupt och rörande tacksam, älskvärd och ödmjuk. Förmodligen både förvånad likväl som glad, över att någon såg honom.


Jag höll honom flytande tills vi nådde fram till en bänk där han kunde sätta sig, för att på så vis minska risken för fler eventuella skallskadeincidenter. Och visst, jag kan ha förståelse för att man rynkar på näsan åt illaluktande fyllon. Denna timida farbror var inget undantag på stinkfronten. Han var allt annat än en hel och ren äldre herre med doft av Old Spice. Nu har jag tvättat händerna uppskattningsvis 15 gånger. Och handspritat.


Men ärligt, är man så rädd att få lite skit under naglarna att man inte kommer till en olycksdrabbad människas undsättning, så kan man fan krypa in under det skal man kom ifrån. Det skal som omhuldar den illusion av lagom, vanlig, och rekorderlig tomtebolycka man lever i. Vad mig anbelangar kan man också stanna där. Och vältra sig i kvalmig, pysande, härsken konformitet. Där kan man njuta av tillvaraon i samkväm med andra amöbor och jämföra skygglappar med varandra. I radhusandan med de sina. I det välbekanta, trygga och konstanta. Njuta av livets fröjder med de jämlika. De förtrogna och de charterentusiastiska bundsförvanterna.


Det är skillnad på folk och folk. Olika människor har olika värde. Missbrukare = paria. Självförvållat. De är samhällsparasiter. Bottenskrapet är De Rättskaffens och De Plikttrogna Skattebetalarnas ok att bära.


Individens okränkbarhet. Allas lika värde. Empati. Omtanke. Sympati. Värme. Medmänsklighet. Gemenskap. Kärlek. Generositet. Hjälpsamhet. Solidaritet.

Vackra ord och fraser.


I sluttampen vill jag bara säga att jag hoppas att RagnarRödnäsa får lite värme, samt kost och logi på Hotell Gripen inatt. Och att arrestvakten är på gott humör så fyllegubben får madrass. Slutligen vill jag kasta ut en önskan. De som idag gick förbi denna man, han som en gång också var en oskyldig pojke, de som passerade så aktivt inaktiva; jag hoppas ni ramlar och ådrar er komplicerade benbrott med spridda småfrakturer.

ANNONS
Av Catta - 20 januari 2011 16:20

                       

Torsdag eftermiddag och arbetsveckan är nästan slut:-) Jag kan inte begripa var tiden tar vägen (Signe, 87).  Tycker det känns som att det mest är måndag och fredag hela tiden, ā la Groundhog Day. Ämnar babbla några rader om omvälvande händelser, på ett stilistiskt genomtänkt vis, som den store skald och skribent jag är. Bilderna ovan bevisar dessutom hur intellektuell och beläst jag är. Samt hur smart jag ser ut i brillor... As requested ;-)

 

Sista lektionen idag förflöt osedvanligt väl, vilket gör att man blir på gott humör. Eleverna arbetade flitigt med allt ifrån Gustav Vasas bibel till Shakespeare och Moličre, och har producerat riktigt bra arbeten. Det värmer ett lärarhjärta:-) Mina grabbar är förstås nästan alltid jättebra att ha att göra med (artiga, trevliga, respektfulla och rätt kul filurer), men man blir extra glad när alla är fokuserade och drar åt samma håll, och gör sitt bästa. Faktum är att samtliga av dagens lektioner har bjudit på engagerade elever, och mycket mer kan man inte begära som pedagog. För jag har faktiskt förståelse för att då man går Industri- eller Teknikprogrammet, så kanske man inte anser att litteraturhistoria är det mest livsnödvändiga. Men det är ju inte enkom för att det står i regelboken man läser detta. Mycket är ju rent allmänbildande, och det är antagligen rätt fördelaktigt att inte se ut som en fiollåda i ansiktet när någon säger något om att slåss mot väderkvarnar.

 

Vidare är jag nästan helt återställd i min arm, vilket också bidrar till småeufori. Jag är begåvad med tennisarmbåge, som jag med säkerhet kan säga är en hereditär jäkla åkomma och således mothers fel ;-) I tisdags morse tog jag ytterligare en kortisonspruta, vilket jag vet hjälper mig i längden, men jag tillhör de olyckliga som får fruktansvärda smärtor (nåja, allt är ju relativt) efteråt. Det blir tio resor värre innan det blir bättre.

 

På tisdagseftermiddagen när jag kom hem efter jobbet skulle jag försöka krångla mig ur min klänning (smart val av utstyrsel, I know, but hindsight is 20-20) med påföljden att jag höll på att tuppa av och kräkas. Dessutom svullnade handen upp till (hyperbol på G) dubbel storlek och domnade bort helt. Det var en ny upplevelse. Inte domningarna, för de är jag van vid, men svullnaden.

 

Tur att man har en vansinnigt snäll sambo som skötte allt ifrån att mata rådjur[1] till att hämta saker åt mig, han satte till och med upp en hästsvans åt mig när jag skulle tvätta av sminket. Ingen håruppsättning som skulle ge något gesällbrev, men ändå:-) Dessutom stod han ut med mitt gnäll samt mina plötsliga illvrål och efterföljande svordomar. En mycket fin kille på alla sätt, helt klart. Jag hoppas och tror att jag ska vara helt återställd imorgon, så vi kan få lite gjort här hemma. Trappslipning och städning och andra lika stimulerande aktiviteter. Man måste ju hålla liv i kärleken och göra saker tillsammans… Woho…

 

I dagens UT kan man läsa att ”Politikernas möbler har gjort sitt- 50 stolar ska säljas”. Jag kan ju berätta att de inte är fråga om några konstverk precis, och frågar mig stilla vem som skulle vilja bli ägare till dessa? De platsar inte ens i den fulaste av furubeklädda bonna-bygdegårdar. Bildtexten bidrar definitivt också till komiken :

50 stolar från fullmäktige är till salu. De gula tassarna med tennistouch är avtagbara”. Tennistouch? Snygg omskrivning för ”halva tennisbollar som satts fast på samtliga stolsben för bästa tänkbara  ljuddämpande effekt”.

 

 Vidare kan man givetvis läsa insändare av olika, sedvanligt gnälliga, slag. Men en insändare är, måste jag ändå tillstå, tämligen relevant. Rubriken lyder: ”Var ska vi lite äldre roa oss?” Den frågan tror jag säkert att en del har ställt sig. Insändaren menar att nu när Sporthotellet fått nya ägare, som inte ämnar köra vidare på föregående koncept, så har de ”lite äldres” möjligheter att roa sig i Ulricehamn gått om intet.

 

Det ligger en del i det. Personligen tillhör jag visserligen inte det klientel som brukade frekventera Sporthotellet, men jag kan hålla med om att det inte finns särskilt mycket för oss som är över 30 (och i synnerhet inte för oss som är 30+ men ofta känner oss som 40+).

 

Det är lite trist faktiskt. Kommunen satsar ju, som åtminstone här i krokarna är allom bekant, på att uppnå 25 000 invånare framigenom, och då är ju frågan vilka invånare man vill ha. Jag skulle gissa att man vill ha skattebetalande och aktiva människor och att man inte önskar konvertera hela kommunen till äldrevårdens Västsvenska högnäste. Vill här tillägga att jag inte är fullt så korkad att jag inbillar mig att kommunen skulle kunna driva en pup, vilket det kanske låter som, men det finns ju faktiskt åtgärder man kan vidta för att bereda vägen och jämna ut de värsta hålorna. 

 

Nu lär emellertid Carlssons Skafferi ha öppnat, som enligt vad jag förstår ska vara någon kvarterskrog. Det låter lovande, för det är lite det man saknar många gånger. Ett litet hak dit man kan gå och ta en öl och snacka lite otvunget skit med folk.There is something to be said about en trevlig liten neighbourhood local. Får väl testa det framöver, trots att namnet på plejset låter som något ur ICA:s egna sortiment. Och vill man ”gå ut” så är det definitivt helt andra städer som gäller. Av flera olika skäl.



        

[1] Apropå rådjuren; igår kväll räknade vi till 11 stycken, och då är vi inte säkra på att vi ens såg alla, som käkade kvällsmat i trädgården. Efter en liten överslagsräkning har jag nu kunnat konstatera att rådjuren, mina söta bambisar som jägarna sedan skall skjuta, kostar mig ca en tusenlapp i veckan.

 

Börjar reta upp mig lite på att jag tycks vara den enda som tänker på krakarna. Men jag har mejlat en person (en kollega) som jag vet ingår i jaktlaget här, och bett om telefonnummer till jaktlagsledaren. Hoppas det kan ge resultat. Dock håller jag inte andan, för kollegan har redan haft kontakt med denne, om att fixa ensilage åt mig (eller egentligen åt DEM, så de har några jäkla rådjur att jaga när det drar igång) men det har inte hänt ett förbannat något. Inget klander åt min kollega, bör understrykas! 

 

Kanske blir jag nödgad att skriva en arg och sarkastisk insändare som folk gör. Som sura Sune, 58, som stör sig på lösspringande katter eller att folk inte plockar upp efter sina hundar, eller snöröjningen, eller något lika väsentligt och som skriver under pseudonym (skulle jag aldrig göra dock). Haha, läste faktiskt precis, efter att jag skrivit detta, en insändare i UT som avhandlar ämnet ”Hundbajs överallt”  *flinar lite elakt*.  

 

Tycker i alla fall att det är egendomligt att man alltid hör jägare tala om ”viltvård”. Men då menar de väl bara att skjuta av dem antar jag. Ofta tycker jag de mest förefaller vara trigger-happy medelålders män i kamouflagekläder. Men det gäller förstås inte alla. Sa hon med diplomathandbok och highlightpenna i högsta hugg.

ANNONS
Av Catta - 17 januari 2011 18:20

Idag gick jag upp extra tidigt med den goda föresatsen att ta en morgonpromenad och kanske börja bränna bort lite julkilon. Jag kom lite längre än till brevlådorna innan jag insåg att det var förenat med livsfara att ge sig ut och knalla i bäckmörker på isgata. Det var bara att vända och fördriva morgonen med extra mycket kaffe och lite extra tidningsbrowsande.


När jag väl är på jobbet och precis står i begrepp att starta dagens första lektion ser jag att jag har flera missade samtal på mobilen, samt att jag har meddelande i röstbrevlådan. Jaha, tänkte jag, det är väl någon av eleverna som missat bussen eller är sjuk eller så. Bäst att lyssna av svararen. Där hör jag en allvarlig röst som säger något i stil med ”Vi saknar Gun här på jobbet” (mommy dearest).


Vetskapen om att hon aldrig varit sen till jobbet på de 16 år hon varit på den avdelningen, och minnet av både min fars och min makes hastiga frånfälle i jäkligt färskt minne gjorde mig helt kall och skakis. Flera olika scenarier spelades upp för mitt inre. Till eleverna sa jag ”Jobba med vad ni vill en stund” och rusade dramatiskt ut ur salen, förbi kollegan (som såg lätt förbryllad ut), och ut i bilen. Sedan körde jag som en biltjuv till kära mors lägenhet. Under tiden har jag förstås hunnit ringa både hem till henne och hennes mobil ett otal gånger. När jag kom ner till henne såg jag att bilen var borta från parkeringen. Okej, tänkte jag, då har hon i alla fall inte fått en hjärtinfarkt, men har säkert råkat ut för en allvarlig bilolycka. Jag hade satt på radion (vilket jag nästan aldrig gör) för att höra eventuella trafiknyheter. Det enda jag hörde var någon som skrålade ”Vi äro musikanter allt i från Skaraborg” vilket förstås fastnat i hjärnan och nynnats dagen igenom.


Hur som helst, när jag vänder bilen för att fortsätta min skallgång ringer tanten, varpå jag vrålar ”Och var't fan är du???” Svaret jag fick var ett hurtigt, och en smula förvånat ”Jag är på gymmet”. Tydligen hade hon helt förträngt att de hade bytt schema från och med dags dato. Tack för det. Jag var för fasen skakis och mådde illa i ett par timmar efteråt :-P Tydligen hade hennes kollegor även ringt till mitt arbete för att söka mig, men som tur var hade ingen svarat på expeditionen. Hade jag fått meddelande därifrån om att ringa Dialysen för att morsan ”saknades” så hade jag nog varit redo för hispan nu.


Märkligt hur man så snabbt kan måla upp worst case scenario. Jag är ju faktiskt ingen drama queen egentligen, utan brukar snarare förhålla mig näst intill katatoniskt lugn i krissituationer. Men det kanske har ändrat sig. Nåväl, även solen har fläckar antar jag    ;-)



Av Catta - 14 januari 2011 21:20

Är det inte underligt hur vissa drabbas av den enda tragedin efter den andra? Min vän som genomgick en hysterektomi är en sådan stackars olycksfågel. Allt som kan gå fel verkar göra det. Det ena osannolika efter det andra inträffar. Först gjorde de ju sönder urinledaren, sedan skulle de försöka fixa det med en stent. Den operationen misslyckades och de fick inte i den, men skam den som ger sig. De skulle vid operation nr.3 försöka gå in från ett annat håll, genom njuren, och det klarade de faktiskt av. De klarade även av att inte hålla henne sövd tillräckligt länge, varpå hon vaknade upp och försökte prata med slangar och diverse föremål i halsen. Bortsett från detta uppvaknande så skulle man kunna tro att det nu kan börja bli frid och fröjd och att hon således skulle kunna vara på bättringsvägen. Men nä.


Komplikationer tillstötte. Fler undersökningar. Mer röntgen. Mer sjukhusvistelse. Mer klåperi. Under den senaste operationen har de lyckats förstöra lite mer. Varför nöja sig med en urinledare liksom? Lika bra att perforera urinblåsan också när man ändå är igång. Jag är mållös...


Imorgon ska the brain-trust ha möte och försöka komma på en handlingsplan. En ny, och jäkligt invasiv operation är planerad till imorgon eftermiddag. Men först måste de komma på hur sjutton de ska göra. Snillen spekulerar.


Tycker själv att detta låter som en dålig sjukhusskröna och jag hoppas verkligen att varken jag eller någon annan i min bekantskapskrets någonsin behöver operera bort livmodern. Ingen vill nog ligga i en sjukhussäng med slangar och dränage från alla håll och kanter och pumpas full med ketogan och andra cocktails. Fy fan, på ren svenska.

Av Catta - 12 januari 2011 12:03

Svensk sjukvård strikes again…

Idag opereras min stackars vän för andra gången. Hon skulle genomföra en planerad hysterektomi och räknade med vanliga komplikationer som urinvägsinfektion och annat smått och gott. När hon varit hemma någon dag fick hon åka in akut igen, med enorma smärtor i buken. Läkarna kliade sig förstås i huvudet och kunde inte förstå vad felet var. Enligt min vän såg hon ut att vara gravid eftersom magen var toksvullen. Då hon hade svåra smärtor tyckte läkarna att det var lagom att ge henne lite diklofenak och panodil (vilket nätt och jämt botar en normalhuvudvärk) med påföljden att hennes levervärden rasade samman fullständigt. Oups, det tålde hon visst inte…


Efter ett tag förstod man att hon de facto inte simulerade sina plågor och satte således in morfin och annat kul. Det tog väl udden av det allra värsta, men inte tillräckligt. Efter många smärtsamma undersökningar har man nu konstaterat att man klippt sönder lite mer än vad som var avsikten. Tydligen hade kirurgen lyckats med bedriften att klippa av ena urinledaren, varpå urin läckt ut i hela buken (därav gravid-magen och de svåra plågorna) och som ett brev på posten sabbades förstås ena njuren.


Idag ska de försöka sätta in en stent för att reparera skadan de åsamkat henne, men de tror att operationen ”kan bli komplicerad”. Mer vet inte min olycksdrabbade vän, för hon har inte fått tillräcklig information om ingreppet, och vet inte heller huruvida hon kan förvänta sig fortsatta besvär. Denna brist på information torde hänga samman med att hon inte träffat en och samma läkare på 6 dagar. Hon vet dock att hon kan förvänta sig fler operationer. Fortsätter de på samma kompetenta bana skulle det inte förvåna mig om de lyckas försätta henne i ett tillstånd där hon behöver träffa min mor några gånger i veckan. På Dialysen.


Stackars människa. Stackars alla människor som råkar ut för klåpare och kvackare. De har tydligen gjort en anmälan på sig själva i alla fall, och det är ju kanske alltid något, men det hjälper knappast just denna patient. Man blir för fasen mörkrädd.

Av Catta - 5 januari 2011 00:50

Sitter och slöbläddrar lite i reklamblad och Avisan för Hårda Nyheter. Läser att striden om Sporthotellet är över (trist utgång, ty Johnny lagade jäkligt god mat). Läser att vårt kommunalråd gjort sin första arbetsdag  (som kommunalråd alltså ;-). Grattis Lars! Och grattis Ulricehamn, till blå vindar på toppen. Läser vidare att Coco Thai inte avser att sälja, trots att haket ligger ute på blocket, samt att nuvarande ägare till Innegården lämnar över till ny innehavare, vars identitet för närvarande är superhemlig. Coco Thai ville ”testa marknaden” och ”se vilket intresse som finns” och Innegårdarna vill ”vidare till andra utmaningar”. Jaja… Livet är fullt av omskrivningar.


Läser också ytterligare en insändare om den stora omorganisationen och har lite svårt att ta ställning till förre skolchefens uttalande om att lärare är ”vana att jobba självständigt och ta ansvar”. Jo, tacka f*n för det… Men ponera att alla lärare inte är kapabla till självständigt arbete och ansvarstagande? Jaja…


Tycker i alla fall att det är våldsamt skönt att jul och nyår är över och att livet kan återgå till det normala. Visst, både jul och nyår var najs, men det är skönt med lite rutin i vardagen. Julafton firades först med min sambos familj, och sedan med min (det vill säga med min mor och min 90-åriga mormor).

        

Nyår visste vi inte riktigt vad vi skulle göra/välja så jag blev uppriktigt kanonglad då sambon sa ”Kan vi inte bara vara själva och laga lite god mat?”

                           


Det ska i alla fall bli skönt att börja jobba igen på måndag nästa vecka. Har förstås jobbat en del hemma (rättning är mitt ok att bära) men det är nästan så jag längtar efter att väckarklockan ska ringa. Apropå kneget så fick jag glädjande nyheter häromdagen. Får snart tillbaka en kollega och vän till Tingsholm, och det gör mig fantastiskt glad!   


         


Det är så många som är borta nu, på grund av ”nya utmaningar”, gravledigheter och dylikt. Det har helt enkelt inte varit lika roligt på jobbet som det var för ungefär ett år sedan. Missförstå mig inte, jag trivs som fasen, men som person är jag nog lite avogt inställd till förändringar. Det kan förstås hänga samman med att jag upplevt ganska många tvärvändningar i livet, men vad vet jag.


Bläddrade som sagt i reklamblad också och har semiallvarliga funderingar på att investera i en ny kamera. Min nyårsintention (ej löfte!) var visserligen att dra ner på shopaholicbetéendet, men en kamera räknas nog inte;-) Är ju lite foto-nazi så det vore kul med bra bilder med lite jäkla kvalitet.


Imorgon kommer en kille hit för att skotta villa-och verandatak. Vårdslöst skönt att slippa göra det själv! En kollega har vid ett par tillfällen, smått spjuveraktigt, sagt att det är min stil att leja bort saker som ska utföras, och det ligger väl något i det. Det verkar emellertid som att jag har dåligt inflytande på min sambo också, för han behövde ungefär 30 sekunder på sig för att komma fram till att det nog var en bra idé;-)


Nu ska jag plöja ett par avsnitt West Wing (börjar bli expert på USA:s konstitution) medan torktumlaren blir klar, sedan ska jag ta mig upp för en klistrig trappa (renovering pågår fortfarande) och somna som en klubbad säl.


                                                        Nattinatt!




Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se