Ett litet blogginlägg om försvinnande påsklov, getingar, grillning, kattspyor, fästingar, Moët och lite annat...          

Sedär ja, då har man äntligen hunnit läsa Ulricehamns Tidning från lördagen den 23:e april. It’s safe to say att jag ligger lite efter. Ett påsklov har just förflutit och då trodde jag förstås att jag, i ett tidigt skede, skulle få ofantliga mängder sysslor uträttade, så att jag därefter skulle kunna njuta av välförtjänt ledighet, i lugn och ro. Att jag skulle få chansen att vila upp mig ordentligt inför kommande betygochnationellaprovstressperiod, så att man orkar hela vägen. Jag trodde att jag skulle hinna rätta 30 Sv1201-uppsatser, och jag hade också en föreställning om att jag skulle hinna beta av samtliga NP i Sv1202.

Jag trodde i min enfald att jag skulle hinna både städa (läs skura mögel och fågelskit) hela verandan, samt pynta, fixa och plantera kryddor. Jag inbillade mig även att jag skulle ha tid att vara social med mina vänner, men ack vad jag bedrog mig… Den slitna devisen "tror gör man i kyrkan" känns i detta fall helrätt.

Å andra sidan, alla A-uppsatser hade sannolikt varit klara om det inte hade varit för det faktum att min dator gissningsvis har Ebola, och således inte lyckas öppna alla dokument. Jag vet att man brukar säga att det inte är datorns fel, utan att felet ligger hos den som trycker på tangenterna, men jag lovar att jag faktiskt nästan aldrig skulle försöka öppna worddokument med picturemanager, vilket denna burk förefaller tycka är en god idé… *grr*

Jaja, hur som haver, alla i skolans värld vet att ett påsklov försvinner lika fort som lönen hos en spelmissbrukare, men jag har ändå hunnit njuta en del. Vädret har definitivt bidragit till att man ändå hållit humöret, om inte alltid på topp, så åtminstone uppe. Hur som helst, tidningen var det ja… Det första jag ser är ”Här kan det bli 160 nya bostäder”, vilket fick mig att kontemplera akutförsäljning av mitt hem, eftersom området för dessa nya bostäder är just där jag bor. Det tog en stund, men jag lyckades till sist utröna att detta ändå inte skulle bekomma mig nämnvärt, vilket kändes tursamt, då det enkom var tack vare läget som huset införskaffades i begynnelsen.

Ett läge med naturen in på knuten, ostört, men ändå med tillräckligt många/nära/nyfikna grannar för att det inte ska vara fritt fram för inbrottstjuvar. Å andra sidan hade det inte varit det ändå, med tanke på att huset är paranoidlarmat med state-of-the-art-mojänger. Så nu vet ni det, om ni hade planer på att komma och sno TV:n ;-)

Det andra jag ser i tidningen är en brett leende kollega. Höll på att missa, och inte känna igen denna sköna snubbe (trots att det praktiskt taget var helsidebild, och dessutom i fyrfärg) då han på bilden är iförd blåställ, keps och solbrillor  Det är ju rätt sällan man ser honom i sådan ekipering på jobbet. Denna sköna snubbe har även ett rätt skönt hus. Inte vad jag själv hade valt i fråga om färgval (eller motiv [!]) på fasad, men jag gillar skarpt att det finns människor som vågar ha en queer^* livsstil. Jag letatade efter en länk till reportaget, men gick dessvärre bet. Trist, för kåken är i sanning en sevärdighet. De som åkt igenom Finnekumla vet vad jag pratar om ;-)

Sedan var det sedvanligt lokaltugg; målet att nå 25 000 invånare 2020, olycka på riksväg 40, vårdköer etcetera etcetera. Vidare fanns förstås också Patrick Hjerténs krönika som alltid är lika trevlig att läsa. Fast, personligen är jag mer förtjust i en av hans bloggar, som inte är så tillrättalagd och som dessutom behandlar ett av mina favorittopics (http://killerforfashion.blogspot.com/). Skribenten är en mycket god vän till mig och en jäkligt kul filur (nota bene: i positiv bemärkelse) med förbaskat många bollar i luften. Jag imponeras alltid av att han aldrig tycks tappa någon. ^*Det var för övrigt Patrick som lärde mig vad queer betyder/innebär. Jag har länge levt i villfarelsen att det skulle ha något med ”drag” att göra, men nu vet jag bättre.

Patrick, Pedagogen med stort P ;-)

I vilket fall som helst är det i alla fall skönt att våren är här på allvar, trots rinnande näsor, fästingar på katterna och helvetets avskräde; getingdrottningar. Jag är inte en särskilt lättskrämd person (litotes), men getingar framkallar panisk skräck hos mig. Det är fullständigt egalt i vilket sammanhang jag befinner mig, jag kommer att göra bort mig fullständigt om en dessa gulochsvartrandiga Djävlar uppenbarar sig. Jag kommer vifta, gapa, skrika och springa därifrån. Jag kommer att meja ner allt och alla som står i min väg, på ett sätt som skulle få rugbyspelare att bli gröna av avund   Har just hittat var man byter textfärg:-) Rationellt? Nej, inte så värst. Men det är väl å andra sidan ett stipulerat kriterium för att något ska betecknas som faktisk fobi har jag för mig? Att det inte är en rationell rädsla alltså? Det löjliga (eller ja, det som är extra löjligt) är att jag inte är det minsta rädd för att bli stucken. Jamenarvafan, ett litet stick klarar väl alla (allergiker exkluderade)? Det är bara det att oknytten är så in i helsicke vidriga and makes my skin crawl *ryyyyser*...   

Däremot har jag inga som helst problem med huggisarna som bor i min stenmur (nu vet jag en vän som aldrig kommer att besöka mig mer), eller alla spindlar som huserar i vartenda skrymsle (och då snackar vi ändå spindlar av magnitud, både i fråga om size och förekomst). Jag har heller inga problem med älgar i trädgården (och där alienerade jag ytterligare en vän) och jag har inga issues med möss i gardinerna, eller paddor i vardagsrummet. Men getingar… Fy fan, på ren svenska. De har gett mig mardrömmar vid mer än ett tillfälle = true story.

Men det är förbannat najs med värme och sol. Lilla skalbaggen är igång och går och omkring och tuggar. Den sattes igång tidigt kan tyckas, men syftet var inte i första hand att klippa gräs, utan att skrämma bort den sorkkoloni som gräver vietconggångar i min gräsmatta. Automover är ett hett (!) tips för dem som lider av dessa underjordskanalbyggare. Och för dem som inte roas av att klippa gräs så fort det är uppehållsväder. En hyfsat dyr investering (åtminstone om man har onödigt stor tomt) men fy sjutton; värt varenda krona och en av de bättre investeringar jag gjort.

Avslutningsvis vill jag föra till protokollet att påsklovet inte endast inneburit eremitisolering och plikttrogen manirättning, utan har innefattat hel del trevliga inslag också   Jag har, som traditionen bjuder, grillat, varit ute och fått frisk luft, bränt mig på rumpan, tagit sovmorgnar, fått flisor i fötterna och även skaffat ett par myggbett. Den gamle katten (a.k.a. Sigge-Stalker) har börjat jaga igen (hittills har han visserligen bara gett matte en mullvad), och de andra katterna har ätit gräs och pjukat varje dag. De flesta rådjur har dragit på walk-about (bra för min plånbok) och nu har jag endast stamgeten och hennes kid kvar.

Själva påskafton avlöpte rätt lugnt och påskmaten bestod av vårdslöst god hummer och Moët. Life is good!

G'nattåsovsågott!

Återigen har jag lyst med min frånvaro, och jag känner stor empati för mina fans som tvingats gå igenom denna prövning. Att inte få ta del av mina tankar och funderingar kring essentiella frågor måste ha genererat en enorm känsla av hopplöshet och apati. Men nu kan man upplösa krisgrupperna och lämna sin sorgbearbetning för en liten stund. Jag har lidit av invita minerva av svår art, men jag hoppas att jag nu ska vara återställd. Temporärt i alla fall.

Här om helgen var jag och ett par vänner i Göteborg och partade loss lite. Vi började med att bulimihetsäta hummer och dricka för mycket vin. Somliga av oss drack också Grappa, vilken kan vara det vidrigaste som Italien någonsin producerat. En bekant från Götet krokade på, vilket var fördelaktigt eftersom vi slapp alla krogköer. Det gäller att ha vänner på rätt ställen, på alla samhällspositioner ;-) Vi gled omkring på stan i sann krogrundespirit, eller som ett lite förfriskat nomadfolk, vilket man nu vill.

Till slut hamnade vi i alla fall på Park Lane som hade queerkväll. Det var en intressant upplevelse. Det första som mötte min blick var manliga gogo-dansare iförda schoolgirloutfits, vilket gav upphov till viss munterhet från min sida. Måhäna är det oartigt att skratta åt människor i sitt yrkesutövande men vafan liksom… Knästrumpor och hela kittet gjorde det förbannat svårt att hålla ett straight face. Dessutom föreföll åtminstone ett par av dessa stackars köttstycken vara rätt straighta, vilket förmedlades med tydlighet. Det hade varit roligt att läsa deras CV:n… Eller höra dem beskriva en vanlig dag på jobbet för sina svärmödrar… Eller vara en fluga på väggen under möten då de avhandlar huruvida arbetsgivaren ska tillhandahålla uniformerna eller om arbetstagaren själv förväntas bekosta detta...  Hur som helst var det helt klart det roligaste stället på hela kvällen, med roligast mixture av folk.

Dagen efter, då jag och min gode vän Patrick stod och diskuterade äggröra v/s omelett eller något lika viktigt, hör vi plötsligt mitt namn skanderas över frukostbuffén. Döm om min förvåning när jag ser en gammal kursare som jag inte träffat på många år. Den slitna devisen ”small world” came to mind. Kul återseende, som säkert hade varit ännu roligare om det inte hade varit för det faktum att jag hade lite ont i håret. Efter att ha sovit lite till gick jag och Patrick på en shoppingtur innan vi åkte hem.  

Sedan har jag haft osedvanligt mycket att göra, både på jobbet och hemma. Och för att försäkra mig om att jag inte kommer att vara sysslolös framöver har jag dessutom accepterat att bli upptagen i skolutvecklingsgruppen. Det känns som ett begåvat drag, då vårterminerna även utan extramöten kan vara enskilt upphov till ökad suicidstatistik. En positivist skulle nog säga att utmaningar (skolutv.gruppen åsyftas icke) är att betrakta som mentalt stimulerande och att de skapar möjlighet till personlig utveckling och gör att man växer som människa. Att det bidrar till variation och att risken att stagnera minimeras, samt att det är kul det händer något nytt.  Utan att ljuga kan jag säga att jag i detta avseende har utvecklats påtagligt som människa de senaste veckorna och att stimulans har jag inte lidit brist på...

Å andra sidan, fler möten ger mig mer yttermera tid att fortsätta det minutiösa utstakandet av långt framskridna planer på lönnmord av positivister. Ni vet, de som alltid skrattar högst, som alltid har något positivt att säga och som alltid säger "å-så-rooOooligt" i sina desperata försök att visa sig från den bästa sidan då de i själva verket är lika hjärtliga, sympatiska och altruistiska som Patric Bateman. Fy fan, fler cyanidampuller åt folket! ;-)

Förra veckan var fantastiskt utmanande och stimulerande men också överraskande och jag började på fullt allvar misstänka att jag hade fått en stroke, eller åtminstone led av tidig Alzheimer. Jag trodde att jag svarat smart och utförligt på sms, men hade endast detaljerat formulerat responsen i tankarna, vid två tillfällen visste jag med säkerhet att jag hade informerat om saker, men återigen endast gjort det för mitt inre, varpå två pinsamma och skrämmande incidenter inträffade... och dessutom förefaller jag för fan ha gått i sömnen! Somnambuli trodde jag växte bort i barndomen...

Jag hade gömt mitt favorithårspray, och det tog dagar innan jag hittade det, och jag letade verkligen! Först hittade jag korken i en kökslåda varpå mitt hopp steg. Då kan sprayflaskan inte vara långt borta tänkte jag. Men det beror ju på hur man ser det, för jag återfann den på övervåningen, i gästrummet. Vidare har jag vänt upp och ner på en skål med limefrukter. Förvisso i kryddlådan, så någon sorts logisk tanke förelåg säkert. Utöver det har jag ställt borrmaskinen i kylskåpet, men det hade jag kunnat göra i vaket tillstånd också, då kylskåp är en bra förvaringsplats även för nycklar, uppsatser och dylikt.

Det värsta var ändå detta; jag har mailat i sömnen!  Jag har alltså dragit igång datorn och skickat iväg följande mail: 

March 31 at 1:26am: hej hopp, g1(mitt i natten)afton etc...

Man blir ju fan mörkrädd…  Undrar vad mer jag kan ha gjort…

Hur som helst, jag hade en förbannat skön och trevlig lördag denna helg

:-) Men också, på det hela taget, en mentalt avkopplande helg varpå jag hoppas och tror jag att jag nu ska vara som vanligt igen. Alltså mindre förvirrad. Tankspriddhet är jag dessvärre född med så det är nog bara att hacka i sig att viss amnesi, egendomliga förfaranden och lätt klantighet kommer att åtfölja mig genom livet.  En elev skrev i en utvärdering  ”hon är lite klantig och kommer ofta in och haltar” och en annan skrev att det var underhållande att jag ofta tappar saker… Lögn och förbannad dikt… Ont förtal…

Hejhopp[88m4]påkvällenetcetera!