Är det inte underligt hur vissa drabbas av den enda tragedin efter den andra? Min vän som genomgick en hysterektomi är en sådan stackars olycksfågel. Allt som kan gå fel verkar göra det. Det ena osannolika efter det andra inträffar. Först gjorde de ju sönder urinledaren, sedan skulle de försöka fixa det med en stent. Den operationen misslyckades och de fick inte i den, men skam den som ger sig. De skulle vid operation nr.3 försöka gå in från ett annat håll, genom njuren, och det klarade de faktiskt av. De klarade även av att inte hålla henne sövd tillräckligt länge, varpå hon vaknade upp och försökte prata med slangar och diverse föremål i halsen. Bortsett från detta uppvaknande så skulle man kunna tro att det nu kan börja bli frid och fröjd och att hon således skulle kunna vara på bättringsvägen. Men nä.

Komplikationer tillstötte. Fler undersökningar. Mer röntgen. Mer sjukhusvistelse. Mer klåperi. Under den senaste operationen har de lyckats förstöra lite mer. Varför nöja sig med en urinledare liksom? Lika bra att perforera urinblåsan också när man ändå är igång. Jag är mållös...

Imorgon ska the brain-trust ha möte och försöka komma på en handlingsplan. En ny, och jäkligt invasiv operation är planerad till imorgon eftermiddag. Men först måste de komma på hur sjutton de ska göra. Snillen spekulerar.

Tycker själv att detta låter som en dålig sjukhusskröna och jag hoppas verkligen att varken jag eller någon annan i min bekantskapskrets någonsin behöver operera bort livmodern. Ingen vill nog ligga i en sjukhussäng med slangar och dränage från alla håll och kanter och pumpas full med ketogan och andra cocktails. Fy fan, på ren svenska.